I oktober 1905 utbröt en strejkrörelse i Ryssland som senare skulle komma att kallas Storstrejken. Den spred sig till Finland, detta i samband med nederlaget i det rysk-japanska kriget. En stor mängd människor samlades då för att demonstrera. Strejken varade ifrån 30 oktober till 6 november. Den gick ut på att de borgerliga ville upphäva februarimanifestet, och socialisterna ville sammankalla en konstituerande församling, vald genom allmän och lika rösträtt. Strejken visade sig genom att all verksamhet inom fabriker, skolor, ämbeten etc. var helt borta.
Johan Kock, röda gardets chef spelade en viktig roll under strejken. Han såg till att arbetare och studenter inte stöttes ihop. Han såg också till att förryskningsåtgärderna försvann och att en ny representationsreform börajde att formas. Senare utsågs han till chef för nationalgardet på grund av det han bidragit med under strejken.
Senaten avgick den 31 oktober. Den mest bytande följden av det hela var att russificeringen upphävdes. Att få en representationsreform påbörjades. Strejken innebar också ett uppvaknande, politiskt sätt, för arbetarrörelsen.